I egenskap av människa 2015 är de flesta av oss aktiva på mer än ett socialt forum. Vi använder dem till olika saker och för olika syften och pratar med olika människor beroende på plattform. Men jag spanar ett skifte i vilket jobb de olika tjänsterna gör för oss.

Hos den gamla vapendragaren Facebook kunde jag vara säker på att få privata statusar om allt från hur mycket någon tränat, vad deras barn haft för sig till vad hen ätit till frukost. På det lite mer politiska och högljudda Twitter hittade jag åsikterna, debatterna och länkarna till mer eller mindre läsvärda saker på internet.

För två, tre år sedan, när jag vaknade runt tio på lördagsmorgonen, hade de samhällsintresserade småbarnsföräldrarna som varit vakna sedan sju redan scannat av internet och på Twitter länkat till allt som var läsvärt. Jag behövde alltså bara klicka och läsa i ett redan kurerat flöde.
Men sen hände något med Twitter och det blev mindre intressant för mig. En studie som Intellecta Corporate gjort visade att jag inte var ensam, under 2014 avtog tillväxten för Twitter i Sverige rejält.

Samtidigt började jag också tröttna lite på Facebook, att läsa statusar från gamla högstadiekompisar (som jag inte skulle hälsa på på stan) och deras vardagspussel. Den äldre generationen (60-plussarna) hittade till Facebook, tonåringarna ratade det och många förutsåg bäst före-datumet närma sig med stormsteg.

Men nu har något hänt på Facebook. Det senaste året har min feed fyllts av intressanta länkar till läsning på andra sajter. Jag vet inte om det är Facebook som belönar mig för att jag klickar på de här länkarna och på så vis ger mig mer av det och mindre av personliga uppdateringar. Men plötsligt har min Facebookfeed blivit min guide till relevant, intressant och aktuell läsning. På Facebook gör sig också en länk så mycket bättre än på Twitter, då den kommer med bild, rubrik och ingress och ett obegränsat antal tecken att beskriva den med. Jämfört med Twitters begränsade 140 tecken och bara början på en url som inte avslöjar vad jag får om jag klickar. En annan effekt av det här är att jag själv också har börjat posta länkar till sånt som jag tycker är intressant. Ett beteende som jag tidigare bara haft på Twitter.

Ännu ett exempel på detta är Bonniers nya digitala satsning KIT, som i stort sett enbart får läsare genom att länka till artiklarna från Facebook (och andra sociala plattformar). De har inte ens en förstasida till sin sajt. Och det är det som är grejen, jakten på en läsvärd artiklel börjar sällan med ett besök på en, för all del fin och väldesignad, startsida. Det är genom länkningar från sociala flöden som man hamnar rakt på den artikel som man vill läsa. Därför är det viktigt för redaktionella sajter att planera sina landningssidor så att den som hamnar där hittar vidare till mer läsning av den sort som de visat intresse för.

Det här har dock skapat en önskan hos mig om en funktion som Facebook inte har. Funktionen ”Läs sen”. Hur ofta står man inte med mobilen i kön på ICA, trängd på tunnelbanan eller på gymmet och ser en intressant länk i sitt flöde? Men jag vill läsa den senare, inte nu. När jag sen försöker hitta den så är den hopplöst förlorad bland allt annat och jag kommer inte ihåg vem som postat den. Ge mig knappen ”Läs sen” så att jag i lugn och ro när jag har tid, oavsett device kan läsa ikapp det som verkar läsvärt. (Edit: Den är funktionen finns! Välj ”save link” i inlägget och sen har du alla sparade länkar på din sida under favoriter. Grymt!)

Så vart har då alla frukostuppdateringar och gulliga barn tagit vägen? Är de ett minne blott? Nejnej. De bor på Instagram nu och trivs som fisken i vattnet. De privata statusuppdateringarna är numera alltid bildsatta, perfekt beskurna, förskönande i ljus och filter, på en plattform där de gör sig så mycket bättre. Gott så!

Emma Brink

 

Emma Brink
Digital redaktör